Har bara lust att skriva av mig lite så tar och gör det nu!!

 

2 år sen nästan som mitt liv blev skit enligt mig själv , var alltså runt 11 ? Och hade bara en tanke i mitt huvud hela tiden . " Du ska vara här för alltid och det kommer alltid att finnas här vad som än händer". Men så blev det ju inte!
Sommaren 2010 fick jag reda på att min mormor och hennes man skulle sälja sin gård med 9 hästar och jag totalt vände mig emot allt och alla! Ville inte prata med henne och ville inte ens träffa henne , varje gång hon ringde och jag svarade sa jag något kyligt och fick en stor klump i halsen av gråt. Kunde inte förstå det hon hade gjort mog mig och kune absolut inte aceptera det!
Minns den där sissta gången jag var där på gården och red "min" lilla bebis och stog där i stallet med honom och grät , grät stora floder och sa till honom att allt skulle bli bra. Att det skulle bli bra för både honom och mig. Att jag efter det inte skulle gråta något mer , att jag skulle minnas det som en bra sak och inte en ledsam sak.

Hur mådde jag då ? Jo jag var ledsen , arg , beskviken och ville alltså inte prata med henne , tänkte i mitt huvud att hon ljugit för mig och sagt bara några månader innnan att jag skulle kunna börja tävla och massa sånt !

Kände mig både lurad och sviken , känndes som att allt det vi gjort där ute bara varit för kul för tillfället och sen minnas tillbaks hur bra det var och att det inte kunde bli bättre än så ? 

 

Men nu 2 år senare känner jag mig hemsk över hur jag betätt mig , känns istället nu som att det är jag som varit den "onda" eller hur man ska beskriva det. Känns nu som att det är jag som svikit människor och som att det är jag som gjort folks liv till skit. Och ja det har jag , jag vet att jag sårade många av det jag gjorde och för att jag betätt mig som jag gjorde . Men liksom vad ska jag säga ? Jag var en liten tjej med för stora drömmar och med för stora förhoppningar. Jag levde i nått som jag ingentligen inte hade ! Och visst jag är ledsen än idag för att jag inte längre kan åka dit och göra allt det där som jag gjorde så länge , men det är inte det som är saken!

 

Jag var inte rädd om allt det andra jag hade ! Jag var inte rädd om alla dom som brydde sig om mig , istället tänkte jag bara på mig själv och hur jag skulle må av allt! Men jag trodde då att det inte var jobbigt för henne , jobbigt för dom att sälja allt och fortfarande ha ett leende på läpparna. Det var dom som igentligen var ledsnast av oss alla! Det var dom som igentlien fick ge upp allt det dom hade och det var dom som fick ta den största smällen. Hon förlorade inte bara sitt hem och alla dom hästarna som hon och vi alla älskade så mycket , hon förlorade för en lång tid mig också. Jag var inte där när det var hon som var ledsnast , jag bara satt och tyckte synd om mig själv. Och nu idag känner jag mig så jävla dum ! Jag känner mig så jävla dum att jag inte insåg detta när allt började. 

 

Så om du läser detta min älskade mormor vill jag att du ska veta att det var inte meningen om jag gjorde dig illa , om jag fick dig att känna som om jag inte ville ha nått med dig att göra ! Liksom igår var liksom den dagen då jag först förstod allt. Då jag hörde din röst i telefonen och fick reda på att du nu skulle få hem en av dina hästar , att du nu skulle få en bra början på allt det nya ! Och hoppas att vi alla nu kan få en bra början , och att jag nu kan fortsätta och tänka på detta sättet . 

Men vi alla kommer alltid att sakna den tiden som var den bästa för oss just då , men vem vet om 2 år kanske vi har nått ännu bättre vem vet ?! Men jag kommer alltid att få några tårar i ögonen när jag tänker tillbaks på allt det vi gjorde och allt det vi hade , men liksom vad gör det när allt kan bli så mycket bättre ?