Hade lovat mig själv att aldrig mer tänka på det , efter den där tiden då jag grät varje gång jag såg ett kort eller nått som påminde om det, alla nätter och kvällar jag bara låg och grät utan att någon kunde göra nått åt det.

Allt och alla som hade något med det mådde jag dåligt av , jag ville inte prata med nån om det längre och jag ville glömma det som om det hade varit en dröm , en dröm som pågått hela mitt liv . Som var det som gjorde att jag längtade tillbaks varje gång , det som gjorde att jag hade nått att tro på.

 

Tänk alla minnen som finns kvar där , alla saker vi lärde oss och allt det vi hann göra. Men tänk också allt det vi hade haft framför oss , allt det som vi hade planerat och alla löften som hade gjorts. Allt det jag såg fram emot bara tog slut , allt det jag hade önskat hela mitt liv , allt det som stog mig närmast hjärtat. En dag fanns det inte längre kvar. Efter att jag fick veta att det snart skulle ta slut , att jag aldrig mer skulle sova i huset eller kunna gå ut mitt på morgonen och kolla ut på allt , allt det som  betydde så mycket!

 

Lovade mig själv i sommras att allt kommer att bli bra , det kommer att kännas  som att det aldrig hade hänt , som att alla dom 11åren hade varit en dröm. Men kan inte längre tänka så , satte mig och tänkte på det idag och sitter just nu och gråter som en liten bebis , jag kan inte längre undvika allt. Allt der fantastiska som hände och alla dom stunder vi skrattade och grät. Alla dom sjuka grejer vi kom på och alla dom stunder vi grät av lycka. Om man ser tillbaks var allt alltid prerfekt, det var som en liten önske värld.

 

Men det är inte det att jag aldrig kommer tillbaks dit som är det värsta , det värsta är att vi inte kunde fortsätta. Liksom om vi hade fått mer tid kunde det bli ännu mer som en saga. Det enda jag skulle kunna önska nu är att jag fått minst 1 sommar till , 1 sista sommar som skulle vara mer fantastiskare än alla dom andra!

 

Bara att få se dig och alla dom andra en gång till skulle betyda allt! Bara få stå nära dig och få känna att vi kunde blivit så jävla bra ihop! Att jag skulle kunna ge dig så jävla mycket kärlek , och all tid du skulle behöva för att bli så där perfekt som jag vet att du skulle kunna bli. Att bara få gå en tävling med dig eller att få stå där i stallet igen och pyssla om dig. Det skulle betyda så jävla mycket!

 

Men jag vet att det kommer aldrig att bli så , vi kommer aldrig mer att träffas och jag kommer aldrig att komma tillbaks till det stället. Att tänka tanken för bara ett och ett halvt år sen skulle inte funka , det skulle alltid finnas där och man skulle alltid kunna komma tillbaks ! Det fanns liksom inget annat , det skulle vara för evigt ! 

 

(Mår så jävla dåligt just nu så det inte går att beskriva och känner mig så jävla dum samtidigt ! Men ville bara få skriva av mig och kunna erkänna det för mig sjäv. Och det handlar om en plats som jag alltid var på som liten , en liten stallgår med 9 fantastiska hästar där min mormor bodde. Tyvärr bor dom inte kvar där längre och jag mådde och mår fortfarande skit över det ! Och jag saknar det som in i helvete ! Speciellt min lilla kompis Bonzeif ♥♥.) // Emelie